Ska det vara så svårt att tänka på klimatet

När jag var i yngre tonåren så gick jag med i Greenpeace. Det handlade inte om något annat än att jag ville göra revolt mot min familj som drev en plastfabrik och så lockades jag till de coola personerna som satt och gungade i en liten snipa (gjord av plast) nedanför ett gigantiskt stort fartyg och skrev något budskap på fartygets sida med sprayfärg (som inte var fylld med något annat än miljöfarliga ämnen). Jag hade ingen aning om vad Greenpeace stod för, vad de gjorde, vilka konsekvenser även den mest goda handling kan få. Men trots det var jag omåttligt stolt över min t-shirt med deras tryck på och alla pins med alla budskap jag inte hade en aning om innebörden av men som lät bra.

Det där var en övergående fas och förutom en litet bakslag, eller vad man nu ska kalla det, när min äldsta son föddes och jag skulle bli ett med naturen, tygblöjor och komposter så var jag inte så intresserad av frågor som rörde naturen eller vårt klimat. Jag har alltid gillat stora feta bilar, älskat det smidiga att ta flyget dit jag ska och köttfest har varit den bästa festen. Att göra innehållet i mina soptunnor så kompakta så att jag kunnat trycka ner fler PET-flaskor genom att hoppa i tunnan skulle jag kunna skriva upp på mitt CV. Jag är expert på det.

Men under förra året hände någonting. En god vän till mig som jobbar på Naturmorgon i P1 sa till mig att hon älskade sitt jobb så mycket för att hon kunde få sina lyssnare att lära känna naturen, djuren och vår planet. ”Och som du vet Bettan, de man känner tar man hand om lite extra.” Hon har aldrig kommit med några pekpinnar eller förmaningar. Hon har bara berättat och gjort mig nyfiken till att vilja veta mer om varför det ser ut som det gör omkring oss.

I slutet av året så florerade det ett klimattest via klimatkontot.se på sociala medier. Man fick fylla i hur mycket man reste, hur man reste, hur man åt, bodde, shoppade och så vidare. Jag gjorde detta och fick veta att jag släpper ut 5,6 ton CO2e per år. Om vi ska nå framtida klimatmål så behöver vi komma ner till 2 ton per år och person. Så jag bestämde mig för att göra 2018 till året då jag skulle minska mitt koldioxidutsläpp.

Med en liten självbelåten klapp på min axel lade jag upp detta löfte på mina kanaler på sociala medier. Och jag kände redan innan jag startat att jag var förbannats duktig.

Så vad gjorde jag då? Jag gick ut hårt och beställde en ny mer klimatvänlig bil. Hade dock inte råd med elhybrid så det fick bli en mindre bil som drog mindre bensin. Jag införde vegetariska dagar och när vi åt annat kött än viltkött var jag noga med var köttet kom från. Övriga matinköp skulle givetvis gå i ekologiskt tecken, hemburen i en tygkasse och när jag reste längre sträckor så blev det med tåg. Detta gick bra.

Sen kom aftonbladets fantastiska granskning av kobolt-industrin och jag kunde visserligen känna mig nöjd med att jag inte ruinerade mig genom att köpa en elbil med hänvisning till granskningen. Men jag tittade runtomkring mig och mina teknikprylar. Datorer, telefoner, paddor och annat. Klimatångest.

Sedan höll vintern i sig till förbannelse och de där cykelturerna och promenaderna överallt gjorde livet minst sagt till ett litet helvete vissa dagar. Klimathat.

Sambons son med familj funderar på att flytta till USA. Oj förlåt, jag kan inte hälsa på för jag får ju inte flyga. Klimatskilsmässa.

Alla diskussioner som följde med vänner och bekanta om vad som egentligen var ett hållbart levnadssätt. Om vi inte reser och lär av varandra, hur ska vi då kunna utvecklas och via forskning och teknologi då kunna bromsa klimathotet? För inte trodde jag väl att det räckte med att sluta flyga och äta bönor några gånger i veckan? Klimatförvirring.

Och nu. Pricken över det jävla i:et i klimatarbetet. Jag bidrar mer till att förstöra miljön med mina tygkassar än om jag skulle köpa en plastkasse. (gånger tio eftersom jag alltid glömmer tygkassen och köper en ny varje gång jag handlar…)

Kan jag få vara människa utan att förstöra vår jord???

Svaret på den frågan är nej. Jag är människa och därmed bidrar jag till att förstöra vår jord.

Jag drar täcket över huvudet och tänker jag skiter i det här nu. Inget jag gör spelar någon roll ändå. Men så funderar jag på min vän igen och hennes ord: De vi känner tar vi mer hand om.

”Så moder jord. Jag har inte gett upp än. Jag ska lära känna dig mer och på så sätt ta hand om dig på bästa sätt. Jag ska sätta upp en koldioxidbudget och tänka att det är min hyra till dig. Du är ju ändå hygglig på så sätt att du vill ta så lite betalt som möjligt. ”

Kommer ni ihåg tidningen Lyckoslanten där figurerna Spara och Slösa fanns med? Eller ja, de finns fortfarande. Det kan man ju faktiskt applicera även på klimatet.

Så moder jord. Jag har inte gett upp än. Jag ska lära känna dig mer och på så sätt ta hand om dig på bästa sätt. Jag ska sätta upp en koldioxidbudget och tänka att det är min hyra till dig. Du är ju ändå hygglig på så sätt att du vill ta så lite betalt som möjligt. Så om jag en dag har spenderat mer av min budget så får jag snåla in dagen efter.

Det kan ju inte göra saken sämre i alla fall. Idag i alla fall. Imorgon kommer det väl nya besked…

Tips på var du kan lära känna naturen:

Via zipline i Klavreström! Har du inte testat det så är det ett fantastiskt roligt sätt att uppleva underbar natur. Gå in på deras ? hemsida och boka ditt äventyr eller kolla in stället under deras invigning den 10:e maj.

Illustrationen av Skatan som klimatslösar är gjord av Malin Svedjeholm.

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.