Blogg

Här kan du läsa tankar kring PR och komma bakom kulisserna hos Skatan PR.

När jag var i yngre tonåren så gick jag med i Greenpeace. Det handlade inte om något annat än att jag ville göra revolt mot min familj som drev en plastfabrik och så lockades jag till de coola personerna som satt och gungade i en liten snipa (gjord av plast) nedanför ett gigantiskt stort fartyg och skrev något budskap på fartygets sida med sprayfärg (som inte var fylld med något annat än miljöfarliga ämnen). Jag hade ingen aning om vad Greenpeace stod för, vad de gjorde, vilka konsekvenser även den mest goda handling kan få. Men trots det var jag omåttligt stolt över min t-shirt med deras tryck på och alla pins med alla budskap jag inte hade en aning om innebörden av men som lät bra.

Det där var en övergående fas och förutom en litet bakslag, eller vad man nu ska kalla det, när min äldsta son föddes och jag skulle bli ett med naturen, tygblöjor och komposter så var jag inte så intresserad av frågor som rörde naturen eller vårt klimat. Jag har alltid gillat stora feta bilar, älskat det smidiga att ta flyget dit jag ska och köttfest har varit den bästa festen. Att göra innehållet i mina soptunnor så kompakta så att jag kunnat trycka ner fler PET-flaskor genom att hoppa i tunnan skulle jag kunna skriva upp på mitt CV. Jag är expert på det.

Men under förra året hände någonting. En god vän till mig som jobbar på Naturmorgon i P1 sa till mig att hon älskade sitt jobb så mycket för att hon kunde få sina lyssnare att lära känna naturen, djuren och vår planet. ”Och som du vet Bettan, de man känner tar man hand om lite extra.” Hon har aldrig kommit med några pekpinnar eller förmaningar. Hon har bara berättat och gjort mig nyfiken till att vilja veta mer om varför det ser ut som det gör omkring oss.

I slutet av året så florerade det ett klimattest via klimatkontot.se på sociala medier. Man fick fylla i hur mycket man reste, hur man reste, hur man åt, bodde, shoppade och så vidare. Jag gjorde detta och fick veta att jag släpper ut 5,6 ton CO2e per år. Om vi ska nå framtida klimatmål så behöver vi komma ner till 2 ton per år och person. Så jag bestämde mig för att göra 2018 till året då jag skulle minska mitt koldioxidutsläpp.

Med en liten självbelåten klapp på min axel lade jag upp detta löfte på mina kanaler på sociala medier. Och jag kände redan innan jag startat att jag var förbannats duktig.

Så vad gjorde jag då? Jag gick ut hårt och beställde en ny mer klimatvänlig bil. Hade dock inte råd med elhybrid så det fick bli en mindre bil som drog mindre bensin. Jag införde vegetariska dagar och när vi åt annat kött än viltkött var jag noga med var köttet kom från. Övriga matinköp skulle givetvis gå i ekologiskt tecken, hemburen i en tygkasse och när jag reste längre sträckor så blev det med tåg. Detta gick bra.

Sen kom aftonbladets fantastiska granskning av kobolt-industrin och jag kunde visserligen känna mig nöjd med att jag inte ruinerade mig genom att köpa en elbil med hänvisning till granskningen. Men jag tittade runtomkring mig och mina teknikprylar. Datorer, telefoner, paddor och annat. Klimatångest.

Sedan höll vintern i sig till förbannelse och de där cykelturerna och promenaderna överallt gjorde livet minst sagt till ett litet helvete vissa dagar. Klimathat.

Sambons son med familj funderar på att flytta till USA. Oj förlåt, jag kan inte hälsa på för jag får ju inte flyga. Klimatskilsmässa.

Alla diskussioner som följde med vänner och bekanta om vad som egentligen var ett hållbart levnadssätt. Om vi inte reser och lär av varandra, hur ska vi då kunna utvecklas och via forskning och teknologi då kunna bromsa klimathotet? För inte trodde jag väl att det räckte med att sluta flyga och äta bönor några gånger i veckan? Klimatförvirring.

Och nu. Pricken över det jävla i:et i klimatarbetet. Jag bidrar mer till att förstöra miljön med mina tygkassar än om jag skulle köpa en plastkasse. (gånger tio eftersom jag alltid glömmer tygkassen och köper en ny varje gång jag handlar…)

Kan jag få vara människa utan att förstöra vår jord???

Svaret på den frågan är nej. Jag är människa och därmed bidrar jag till att förstöra vår jord.

Jag drar täcket över huvudet och tänker jag skiter i det här nu. Inget jag gör spelar någon roll ändå. Men så funderar jag på min vän igen och hennes ord: De vi känner tar vi mer hand om.

”Så moder jord. Jag har inte gett upp än. Jag ska lära känna dig mer och på så sätt ta hand om dig på bästa sätt. Jag ska sätta upp en koldioxidbudget och tänka att det är min hyra till dig. Du är ju ändå hygglig på så sätt att du vill ta så lite betalt som möjligt. ”

Kommer ni ihåg tidningen Lyckoslanten där figurerna Spara och Slösa fanns med? Eller ja, de finns fortfarande. Det kan man ju faktiskt applicera även på klimatet.

Så moder jord. Jag har inte gett upp än. Jag ska lära känna dig mer och på så sätt ta hand om dig på bästa sätt. Jag ska sätta upp en koldioxidbudget och tänka att det är min hyra till dig. Du är ju ändå hygglig på så sätt att du vill ta så lite betalt som möjligt. Så om jag en dag har spenderat mer av min budget så får jag snåla in dagen efter.

Det kan ju inte göra saken sämre i alla fall. Idag i alla fall. Imorgon kommer det väl nya besked…

Tips på var du kan lära känna naturen:

Via zipline i Klavreström! Har du inte testat det så är det ett fantastiskt roligt sätt att uppleva underbar natur. Gå in på deras ? hemsida och boka ditt äventyr eller kolla in stället under deras invigning den 10:e maj.

Illustrationen av Skatan som klimatslösar är gjord av Malin Svedjeholm.

Som gammal journalist, före detta ordförande för Föreningen Grävande Journalister och arbetsledare för diverse redaktioner och projekt inom granskande journalistik så tycker jag att den  granskande journalistiken är den viktigaste vi har. Vi behöver journalister som dels ger oss en fördjupning och en inblick i samhället. Men också en granskning av makthavare, oavsett om de är politiker, företagsledare eller influencer. Alla som har en stor inverkan och påverkan på många människor behöver granskas. Och ska vara beredda på det.

Det är klart att man ibland kan ifrågasätta de metoder som används av redaktioner för att får fram vissa uppgifter. Men det är ändå slutresultatet som är det viktiga och som man ska fokusera på då man har blivit granskad. Att lägga energi på dolda kameror eller inspelningar gjorda utan att alla fått information om att det pågick en inspelning är bortkastat. Det är en diskussion som kan föras vid andra tillfällen, men inte under en pågående granskning.

Med bakgrund som granskande journalist och numera PR-människa så händer det att jag blir kontaktad av personer och företag som blivit ”offer” för en granskning. De är ofta arga och besvikna över hur granskningen är gjord, hur den blivit vinklad och så vidare. Det första jag ber dem om då är att lägga det åt sidan och fokusera på vad som verkligen sägs i granskningen. Finns det rena faktafel så ska man bemöta det med rätt uppgifter. Men då måste man också ta reda på hur faktan har blivit fel. Kan det vara så att någon har gett journalisterna fel fakta? Medvetet eller omedvetet? Utifrån det kan man sedan bemöta faktafelen.

En annan sak som ofta sägs är ”Javisst, vi kanske har gjort fel. Men…” Där stoppar jag. Inga men. Inga bortförklaringar. Felen som är gjorda är fel oavsett alla ”men” i världen. Stå för det. Det kan vara så att det som har granskats är en ynka procent av hela verksamheten. Att resten av verksamheten är fantastisk. Bra. Var trygg i det och gå ut och be om ursäkt för felen som har gjorts, rätta till det som går och se sedan till att den lilla procent som inte varit lika utmärkt som resten blir det. Och berätta om det!

Vi har idag en fantastisk möjlighet att vara transparenta i det vi gör. Det finns alla möjligheter till att  kunna visa allmänheten hur man arbetar vidare med ett förbättringsarbete även efter att nyhetsredaktionernas intresse svalnat. För visst vore det en fantastisk värld om granskarna mer ofta kunde följa upp sina granskningar för att sedan någon gång även berätta om hur bra det blev. Men så ser det sällan ut tyvärr. Och jag har viss förståelse för det också. De har nya granskningar att göra, nya avslöjanden och nya tittar-,läsar- och lyssnarsiffror att toppa. Ett företag som gjort om och gjort rätt lockar inte den publik som ett företag som gjort fel gör. Därför är det viktigt att man som makthavare och företagare själv berätta om vad man gör. Starta en blogg över förbättringsarbetet eller gå ut och var aktiv i samhällsdebatten. Det kanske finns samhällsfrågor som gjort att det var lättare att ta fel väg till en lösning än den rätta? Berätta om det, men skyll aldrig ifrån er.

Jag har jobbat mycket med ungdomar i olika roller. En sak jag försöker att lära dem är: Be om ursäkt när du kommer för sent och var snäll så löser sig resten. Jag vill inte höra ursäkter om varför de kommer för sent, jag vill höra en ursäkt för att de kommer för sent. Förklaringen kan jag ta senare.

Samma råd vill jag ge till alla makthavare, oavsett position. Be om ursäkt när ni gjort fel. Förklaringen kan vi ta senare.

”Jag tänkte att vi skulle prata om vad ni brinner för!”

Jag står framför en jävla massa VD:ar för framgångsrika företag. Deras blickar är fladdrar mellan varandra. Vad menar galningen? Hon den där som kallar sig för Skatan och verkar stolt över det.

”Eh. Ja vi brinner för våra jobb, att budgeten ska gå ihop.” svarar en efter att ha låtit ögonen snurra likt planeterna runt solen. (ja ibland ser jag mig själv som solen – ingen vågar se direkt på den men vill gärna se till att vara omkring den)

”Att ni ser till att budgeten ska gå ihop är ert jobb. Ett jobb kan man göra utan att man brinner för det. Finns det inget annat ni brinner för. Alltså känner passion inför, vill förverkliga, vill göra skillnad med?”

Det kan tyckas vara en idiotisk fråga. Framförallt när det handlar om att stärka ett varumärke. Men jag tänker såhär: Ett varumärke är ingenting utan människorna bakom. Det är dem vi vill se. Dem vi vill lära känna och på så sätt veta vilka som står bakom varumärket innan vi helt och hållet kan lita på att varumärket står för det som sägs.

Jag tar ett exempel. Jag älskar god mat. Det är inte bara så att jag uppskattar god mat. Jag ÄLSKAR god mat. Gärna med ett gott vin till. Och gärna när någon annan serverar mig. Sammanfattningsvis – jag gillar att gå ut och äta på restaurang. Tyvärr händer det inte så ofta, men det är det jag kallar för guldkant i min lilla vardag. Ett restaurangbesök.

I min hemstad finns det flera bra restauranger. Och det poppar upp nya då och då. För ett tag sedan öppnades en restaurang som skulle ha vällagad mat (no shit Sherlock…) men också specialisera sig på bra viner till. Snyggt, tänkte jag.

Men sedan började ryktet sprida sig om att de som stod bakom restaurangen även var aktiva Sverigedemokrater. Jag kollade upp detta och det stämde.

Jag har aldrig gått dit. Kommer aldrig att gå dit. Och säger till alla jag möter att aldrig gå dit.

Varför? Maten kan ju vara god ändå även om det är Sverigedemokrater som står bakom?

Ja. Absolut. Men restaurangen som säger sig stå för en god upplevelse har personer bakom sig som står för allt som jag menar är allt annat än gott. Då väljer jag hellre en annan restaurang där de som står bakom den goda maten även står för det jag tycker är gott i livet i sin helhet.

Och detta gäller även andra saker än rent politiskt. Vi söker oss till goda människor. Till människor som vill göra skillnad. Oavsett om det handlar om integration, den lokala ridklubben, läxhjälp eller att rädda den utrotade mossan i Värmland (om det nu finns någon sådan). Vi gillar engagerade människor. Människor som står för något!

Jag har jobbat med ett företag som har en forskare inom datavetenskap bakom sig. Man kan läsa en massa forskningsrapporter han har gjort och det är säkert intressant för många i branschen. Men när han plötsligt berättar att hans passion är taekwondo så blir även andra, utanför branschen, intresserade. För att personen bakom forskaren blir plötsligt intressant. Och därmed också företaget han representerar.

Därför är det viktigt för ett varumärke, ett företag, att visa vad man står för. Eller vad personerna i företaget brinner för. Det kan handla om att ni har en vaktmästare som är värsta idolen som materialare i den lokala hockenföreingen, eller VD:n som trycker flaggor till Pridefestivalen. Att ni har goda förebilder i ert företag betyder mer än ni kan ana gällande ert varumärkesbyggande.

Så tillbaka till bordet med en skata och resten VD:ar sittandes vid.

”Nja, brinner för. Men jag tycker ju att det är roligt att vara fotbollstränare för sonens lag.”

En av personerna runt bordet tar äntligen ordet. En annan fyller på:

”Jaha, handlar det om sådant så är jag aktiv i en matlagningsklubb! Jag var faktiskt med och startade den!”

Flera runt bordet skiner upp i ett leende och säger att det hade de aldrig hört talas om.

”Jag vet inte om jag brinner för det. Eller jo det gör jag faktiskt. Jag har sedan min mamma gått bort, varje första söndagen i månaden, gått till det äldreboende hon bodde på och läst ur veckans tidningar. De får ju sällan sånt idag när det är sådana neddragningar inom vården.”

Vi läser, hör och ser dagligen om hur vårt samhälle förfaller. Men majoriteten av oss är goda. Människor som gör gott.

Låt oss uppmuntra det. Kanske till och med utnyttja att vi är goda för att stärka varumärket på det företag vi arbetar för. Det skadar ju ingen!

Så vad brinner jag själv för? Jo. Jag brinner för jämställdhet. Jag brinner för att lyfta ungdomar som tror att de aldrig skulle kunna lyfta sig. Och så brinner jag för att ha roligt.

Vad brinner du för?

Människor suktar efter trovärdig äkta kunskap

Att arbeta i PR-branschen handlar mycket om att hänga med i trender och kontinuerlig omvärldsanalys. Vad går hem idag, men framförallt – vad går hem imorgon?

Att arbeta med imorgon är knivigt. Eller egentligen är det väldigt intressant eftersom det blir som en spännande serie man följer. Är det personen man trodde skulle vara mördaren i första avsnittet den som faktiskt visar sig vara mördaren i sista avsnittet? Fast byt ut mördare mot vad som kommer att trenda… Ja ni förstår.

Skatan arbetar just nu med flera olika projekt som bygger på hur det kommer att se ut i framtiden. Det kniviga i situationen är att få personer att bortse från det som är modernt idag till att fokusera på det som kommer vara modernt imorgon. Särskilt när det handlar om att vi i framtiden kommer att backa i tiden. I alla fall enligt Skatans profetia.

Idag vill vi gärna använda oss av coola filmer, bilder och animationer för att visa vilka vi är och förmedla vad vi står för. Gärna med en antydan till framtiden i form av att ta med något som inte finns idag. Bra så. Vi ska blicka framåt och ta med allt vad VR och övrig teknologi kan erbjuda oss. Vi gillar att se mänskligheten gå framåt när våra kylskåp berättar att vi behöver handla mer mjölk, vi ser med skräckblandad förtjusning hur vi går på husvisning via VR-glasögon 900 kilometer bort och vi tar tacksamt emot läromedel för våra barn som bygger på en digitaliserad lärobok som förklarar matematiken utan att vi hemma vid köksbordet behöver kunna den uppställning i division som gäller just idag.

Allt detta är modernt. Fast i allt modernt så finns alltid ett men. Annars skulle vi inte gå vidare i utvecklingen.

Sedan Donald Trump blev president så har uttrycket ”Fake News” blivit allt större. Trots att det funnits omkring oss sedan många år tillbaka. När alla fick tillgång till att kunna vara en del i den mänskliga utbildningen så har vi haft fake news. Nyhetsspridning som har baserats på tyckande och icke kunnigt underlag. Det har inte varit svårt att bli en ”expert” inom ett område så länge man har ägnat tillräcklig tid och antal statusuppdateringar i ämnet.

Lägg till en snygg film med VR-funktioner i så är du hemma. Modern. Cool. Och helt rätt.

Vid sidan av den moderna digitaliserade kunskapsspridningen baserad endast på tyckande så sprids en analog trend. Det ska virkas, stickas och broderas. Odlas och förvaltas. Vi restaurerar och gör det själva. Framförallt så tar vi reda på HUR vi ska göra det på bäst och mest traditionella vis. Back to the basic så att säga.

 

Skatan är övertygad om att det kommer att gå åt back-to-the-basic-hållet även när det gäller PR i framtiden. Vi kommer tröttna på vem som kan det coolaste bäst. Vi vill bara veta vilka som kan helt enkelt. De som kan grunderna, som kan vad vi behöver, som är pålitliga och som gör saker vi förstår. Eller förklarar för oss.

En kund sa tidigare i veckan: ”Tack för att vi slipper sitta och nicka och le åt att vi ska dansa på ett bord i vår marknadsföring genom något upprepande filmfilter när vi egentligen bara vill sälja det vi kan.”

Människor suktar efter trovärdig äkta kunskap. De vill veta att personerna som sitter framför dem, i telefonen eller läser/ser/hör om i media, vet vad de talar om. De vill få en liten trovärdighetsstämpel på det de tar till sig att det faktiskt stämmer. Att konsumenterna slipper gå igenom alla steg i källkritiksbibeln när det enda de ville var att köpa en påse närproducerade morötter. Ska det vara så jävla svårt?

Nej det är inte så svårt. Det handlar helt enkelt om att använda sig av alla de underbara digitala möjligheter som finns. Men att aldrig glömma bort att kunskap och trovärdighet är grunden till allt.

Och det är lite av Skatans uppdrag i världen. Att se till att budskap förmedlas via kunskap och trovärdighet. Annars betyder det ingenting med än en cool och snygg marknadsföring. Och vad betyder det för dig eller dina kunder när de väl ska använda det de handlat?

Varje år kommer Internetstiftelsen i Sverige, IIS, ut med en rapport kring svenskarnas internetvanor, . En studie som visar allt från tidningsläsandet på internet till e-handel till sociala medier. En viktig rapport att ha som underlag för att lägga upp en digital kommunikationsplan alltså.

Det är fortfarande så att många företag inte har någon digital strategi. Många tror att det fortfarande räcker med att ha en hemsida och sedan är allt bra. Då finns man på internet.

Men genom att ha kunskap om digital kommunikation och var vilka målgrupper befinner sig på nätet så har man mycket att vinna.

Om vi börjar med att titta på hur många av svenskarna som har internet i sitt hem så visar rapporten att 98 procent av befolkningen har tillgång till internet i sitt hem. Det är först när man kommer till åldrarna 76 år och uppåt som det börjar att avta. Men fatta, 98 procent. Det är omkring 9,8 miljoner människor.

För några år sedan var det absolut vanligast att man använde sig av internet via sin dator. Men nu har det ändrats. De som går ut på nätet dagligen gör det oftast via sin mobil.

Vi kommunicerar mer över internet. Fortfarande är det så att vi använder oss av e-post när vi vill kommunicera. Men användningen av direktmeddelande och chattar har exploderat under det senaste året. Den typen av kommunikation har ökat med minst 10 procentenheter i alla åldersgrupper sedan rapporten 2016.

Över 81 procent av alla som använder sig av internet svarar i rapporten att de någon gång besöker sociala nätverksplatser. Det är också en ökning sedan förre året då det handlade om 77 procent.

Det är fortfarande Facebook som toppar listan över det mest använda sociala nätverket. Men Facebooks ökning har slagit av på farten och istället är det Instagram och Snapchat som ökar mest.

Fast när det kommer till att nå en viss målgrupp via sociala medier så måste man också veta var just den målgrupp du vill nå finns.

För även om Facebook är den största, så är det inte dit du ska vända dig om du exempelvis vill nå personer i åldrarna 12 till 25 år. Deras användning av Facebook minskar och istället är det alltmer på Instagram och Snapchat.

Men vill du nå personer mellan 26 och 75 år så är det fortfarande störst chans att hitta dem på Facebook.

Intresset för Twitter och Linkedin minskar och planar ut enligt årets rapport. Men vill du nå yrkesarbetande män inom IT-branschen så är Linkedin inte alls en dum plats att kommunicera på.

Som ni förstår så finns det mycket mycket mer i rapporten att grotta ner sig i. Men poängen med detta handlar om att det finns många företag som exempelvis har plan för annonsering i papperstidning och tar med det i sin budget. Det gör man trots att andelen läsare av dagstidningar minskar. Sveriges största dagstidning på papper, Dagens Nyheter, hade 2014 en upplaga på 266 000. Det är inte en halv procent av befolkningen.

Jag säger inte att det är fel att annonsera i en dagstidning. Jag säger att det är konstigt att man inte lägger ner samma arbete och budget på en digital kommunikationsstrategi som många gör gällande annonsering i dagstidningarnas pappersupplaga.

Detta är också något som förbryllar tidningsbranschen själva. Det är fortfarande mer attraktivt att annonsera i en papperstidning än på tidningens nätupplaga.

Och med det sagt så önskar skatan en trevlig helg och see you at social media.

I veckan har #metoo förekommit överallt. På sociala medier, hos privatpersoner, hos företagare, i nyhetssändningar och bland politiker.

Jag drar bakgrunden lite snabbt. Den 5 oktober rapporterar New York Times att en väldigt många kvinnor, kända som okända, anklagar filmproducenten Harvey Weinstein för sexuella trakasserier och våldtäkt.

I och med att kvinnorna är kända, man väljer att gå ut med namn och den mängd kvinnor som vittnar om samma sak med samma man som under decennier haft makt över dem så sprids detta vidare. Över hela världen.

Det är ingen nyhet, långt ifrån. Men på något sätt så fick det kvinnor runtom att ta bladet från munnen och berätta att det har hänt även dem. Kända som okända.

När mängden av #metoo överöste alla flöden så tänkte jag; Nu jävlar. Det är nu det händer. Döm om min förvåning när jag sedan får läsa kommentarer och inlägg i debatten som säger: Alla män är inte våldtäktsmän eller Män blir också utsatta för sexuella trakasserier eller Ett nyp i rumpan är inte det värsta som kan hända.

DET HANDLAR INTE OM DET!

Det handlar om att det fortfarande är så socialt accepterat så vi nästan kan se det som norm att man får röra vid en kvinna utan att hon har gett sitt medgivande.

Det handlar om att vi kan läsa protokoll efter protokoll från rättegångar där kvinnor blir ifrågasatta hur de själva betedde sig när de blev sexuellt trakasserade eller våldtagna.

Det handlar om att vi fortfarande idag 2017 säger till unga kvinnor hur de ska klä sig så att de inte blir utsatta för något.

Det handlar om att det finns länder där våldtäkt av kvinnor inte är straffbart, men när en man blir antastad kan det ge livstid.

Det handlar helt enkelt om hur vi förmedlar bilden av kvinnor som varelser som inte har rätten över sig själva.

Som journalist bevakade jag många rättegångar. Vid ett tillfälle var det en man som blivit våldtagen av två andra män. Inte en gång, tack gode gud, ifrågasatte man mannens klädsel eller uppförande innan han blev våldtagen. Man fokuserade mer på gärningsmännen och deras agerande. Det tillhör ovanligheten när en kvinna som blivit våldtagen sitter i rätten.

Som förälder eller vuxen så har många av oss sagt till unga kvinnor att de inte ska se så utmanande ut för det kan leda till att de blir utnyttjade. Men det är nog inte så många av oss som sagt till våra söner eller unga män: Nu går du inte ut och tar på någon som inte vill det.

Det är just det allt handlar om. Att vi blir inte behandlade, bemötta eller uppfostrade i samma anda. Samma brott betyder olika beroende om du är man eller kvinna.

När jag startade Skatan PR så gick jag ut med att det är en feministisk PR-byrå. Jag har fått måååånga goda råd om att inte vara så tydlig med det eftersom det kan skada min byrå. Och ja, jag har förlorat jobb på grund av det. Men jag har gett mig fan på att hjälpa till med att förbättra hur vi förmedlar bilden av kvinnor.

Jag blir mörkrädd när en högt uppsatt politiker säger att hon inte är feminist, inte är för kvotering av kvinnor, utan tycker att det är viktigare att lyfta fram starka kvinnor istället. Mörkrädslan handlar inte om att hon är emot kvotering, utan för att hon vill lyfta fram starka och framgångsrika kvinnor som ett alternativ. Alla andra då? Det kanske är just dem som behöver lyftas fram?

Å andra sidan blir jag ljuslättad, eller vad motsatsen nu kan vara, när en annan högt uppsatt politiker dels berättar i P4 Kronoberg om Gulli Petrini och dels i skolklasser om #metoo för att belysa att detta med kvinnors rätt i samhället har pågått i hundratalsår.

För oavsett om du är en stark eller svag kvinna, vilket alla vi mänskliga är ibland, så ska vi slippa läsa eller höra kommentaren jag hörde idag: ”Fast jag köper ändå lite att klädsel lite spelar in. Om man kommer till en fest klädd som en strippa så skickar man ju ganska medvetet ut ganska kraftiga signaler. Därmed inte sagt att det betyder att man är ett lovligt byte för det men det kan ju väcka onödiga tankar”.

Så länge kommentarer som dessa finns, så länge kommer Skatan PR att vara en feministisk PR-byrå.

Jag är en samlare av citat. Jag älskar bra tal, bra sångtexter och blir frälst när jag hör en bra föreläsare. Jag gillar bra skribenter helt enkelt eftersom det är de som oftast ligger bakom allt.

För det är ju inte alltid som personen som framför det fantastiska talet har skrivit det själv. Ofta är det en osynlig person som varken hörs eller syns utan som står i skymundan, blundar, lyssnar och hoppas att betoningarna på rätt ord ska sitta.

Men jag älskar också att lyssna på människor i vardagen. Vilka de är, var de kommer från, deras drömmar, deras sorger och deras tankar just idag.

 

”If I was down to the last dollar of my marketing budget I’d spend it on PR”

 

Citatet ovan tros av många komma från Bill Gates. Men om man läser på  lite mer så var det inte han som sa det, det var Kevin Johnsson på marknadsavdelningen som sa det. Men någon snappade upp det och gjorde det till Bill Gates citat. Citatet fick mer kraft på så sätt.

Det är så jag gillar att jobba. Jag tycker om att vara en fluga på väggen hos det företag jag ska skriva om, ta fram en story kring eller förstärka deras branding. Det vill säga, stärka hur de vill uppfattas. Det är inte alltför sällan som jag har hittat en ganska osynlig person inom företaget som faktiskt är den som står för allt det som företaget vill uppfattas som.

Ett exempel är en skola inom Thoréngruppen. Den jag har lyssnat mest på för att få fram hjärtat på skolan är mannen som levererar lunchen till eleverna. Han är klockren!

Genom att lyssna på honom kan jag plocka citat och värdeord i vad skolan står för och ge det till dem som ska företräda skolan.

 

”Men det är ju bra om det är sant” sa en vän till mig över en lunch häromdagen.

Fast det ÄR sant. Det handlar om att våga låta någon annan få cred över det man säger. Både från den som citatet kommer från, men också från den som förmedlar orden utåt. Att våga säga, det var inte jag som sa detta – men det beskriver oss så bra.

För det behöver inte vara den som uttrycker sig bäst som ska fronta företaget. (Även om jag kan tycka att det vore coolt om något företag skulle våga släppa den oskrivna regeln att det alltid ska vara en chef som uttalar sig.) Det kan vara så att det krävs en VD som ska förmedla företagets åsikter. Men det behöver som sagt inte vara VD:ns egna ord hen säger. Det kan vara den som städar, sitter i receptionen, programmerar eller sköter faktureringen som kan vara den som kläckt företagets bevingade ord. Så tänk efter. Vet du vad dessa personer på företaget heter? Om inte, ta reda på det. Det kan vara deras tankar som kommer lyfta företaget till nya höjder.

 

”Vi förstår bara hur viktiga våra röster är när vi blir tystade”

 

Citatet kommer från Malala Yousafzai, en av Nobels Fredspristagare 2016. Jag har inte hört något annat, men är ganska övertygad om att citatet kom från Malala Yousafzai själv.

Det är ett citat jag alltid bär med mig när jag kommer ut till företag och de säger: Det där kanske är lite väl vågat.

Vågade Malala Yousafzai höja sin röst över en hel värld trots allt hon varit utsatt för så vågar alla sticka ut. Hon förändrade världen genom att tala. Genom att inte ge sig, vägra tystas. Hon krävde att bli lyssnad på och till slut blev hon det.

Så tro på ordets makt. Tro på att ord, citat och välskrivna texter kan förändra. Och kom ihåg vad personen som städar på ditt företag heter. Det är kanske just där ni har er Malala Yousafzai.

 

/Elisabeth Anderberg, försteskata på Skatan PR.

Min storyhylla.

Min storyhylla.

Visst har du hört: Varje människa har en historia. Kanske är det du som har sagt det.

Oavsett vad så är det sant. Alla har en historia att berätta. Alla har vi en bild, en plats eller en sak som påminner oss om en historia.

Jag vet inte med dig. Men från det att jag var liten så har jag älskat att lyssna på bra berättelser. Fiktion eller sanna, berättade eller skrivna spelade mindre roll. Det viktiga var att de berörde mig. För även ur en fiktion kunde jag skapa minnen om just när jag fick lyssna/läsa till den fiktiva berättelsen.

På mitt kontor har jag en storylåda uppsatt på väggen. För den oinvigde så ser det endast ut som en trälåda uppsatt på väggen med en massa saker som samlats där. Men när du får en förfrågan om att sitta ner och lyssna så kan det bli något annat.

Så. Idag när vi scrollar igenom människors liv så ber jag dig att nu sätta dig ner, ta dig tid och följ med i min storylåda. Det första jag kommer att berätta om är kaktusen.

Jag arbetade som nyhetschef på en radiokanal inom Sveriges Radio. I det arbetet innebar det att ibland ta emot studiebesök. Ett uppdrag som oftast var roligt, men just denna dag kände jag att jag hade så mycket annat viktigt att göra. Men, jag skulle riva av det i ren rutin.

De som kom på studiebesök var en särskoleklass.

Jag startade min rundvandring och efter att ha förklarat om Public Service viktiga roll i samhället så kom vi till det jag tyckte var hjärtat av radiostationen – nyhetsdesken. Jag berättade om alla nyheter som kom just från denna desk. Att det var dessa personer som satt runt skrivborden som gjorde det viktigaste jobbet i världen. De granskade samhällets makthavare och såg till att de gjorde sitt jobb.

Jag fortsatte min hyllning till nyhetsjournalisterna då en i gruppen plötsligt sträckte upp sin hand och ställde en fråga.

Frågan jag fick förändrade hela mitt liv. Men det förstod jag inte just då. Jet då var det en fråga som alla andra.

Killen som räckte upp handen ställde frågan: Varför säger radio, tv och tidningar samma saker varje dag?

Jag började mitt svar med att berätta om pressmeddelande som kommer ut till alla. Är det en bra grej så vill alla berätta om det. Sedan fortsatte jag med att berätta om att nyhetsåret ofta går i cykler. I jultider så vill media ofta berätta om dem som är ensamma, i januari om dem som har spenderat alla sina pengar under julen och nu inte har några pengar (killen började se uttråkad ut) jag fortsatte med att berätta om sommaren och att alla familjer inte har råd att åka på semester och att nyheter därav handlar om det och så vidare.

Killen var fortfarande ointresserad så jag försökte något annat.

-En annan sak som spelar in är att vi journalister ofta umgås med varandra och därför blir lika varandra. Då tänker vi också på samma saker. Precis som alla andra. För visst har du någon gång tänkt på en sak och sedan träffat en kompis som berättar om samma grej. Och då säger du, det har jag också tänkt på!

Killens ögon visade att han plötsligt blivit intresserad. Själv så var jag oerhört nöjd med min pedagogiska förklaring till varför många medier gör nyheter på samma saker. Men det visade sig att killen inte blev intresserad av samma anledning.

-Du har fel, sa han. INGEN vet vad jag tänker på. Just nu tänker jag på en kaktus!

Där och då skrattade jag tillsammans med flera andra i sällskapet. Men efter det att sällskapet gått och jag återgick till mina ordinarie arbetsuppgifter kunde jag inte sluta tänka på vad killen sagt.

Ingen vet vad jag tänker på. Just nu tänker jag på en kaktus.

Det den killen sa fick mig att börja tänka annorlunda. Att tänka nytt och inte vara så rädd för att inte passa in. För hur ska man kunna sticka ut genom att vara som alla andra?

Därför har jag en kaktus i min storylåda. För att aldrig glömma bort att tänka annorlunda.

Glöm aldrig att tänka på en kaktus.

Glöm aldrig att tänka på en kaktus.

/Elisabeth Anderberg, försteskata

Upplevs ditt företag eller organisation som jämställt? Eller rättare sagt, bryr du dig om det upplevs som jämställt?

De allra flesta svarar ja på den frågan. Men när Skatan PR har fått i uppdrag att se över företags marknadsföring så har de sällan framställts som jämställda.

Ofta tar man till stereotypa könsroller i sin marknadsföring. Ofta med förklaringen – Det är säkrast så. Då stöter vi oss inte med någon.

Ursäkta oss om vi sticker ut vår feministiska haka och säger; ryggradslösa fegisar. För det första så stöter ni er med många i samhället. Kanske inte med andra företag som agerar precis som ni. Som tänker: Det är bäst att köra på som vanligt, det har ju funkat i alla tider. Men ni stöter er med en mängd andra.

Ja det har funkat och tyvärr så funkar det fortfarande. Lättklädda kvinnor med normativa, enligt reklambranschen, kroppar ÄR ett säkert kort. Men vill ni förknippas med det? Om svaret är ja så kan ni sluta läsa nu. Då är Skatan PR inget för er.

Vi vill på riktigt skapa PR som bygger på jämlikhet. Vi ser till hur samhället ser ut sett till kvinnor, män, nationalitet, sexuell läggning, arbetssituation och så vidare. Och därefter skapar vi en jämställd PR-plan.

Jamen, säger många. Jämställdhet och feminism är inte detsamma. Jo! säger vi på Skatan PR. För oss handlar feminism om just jämställdhet.

I ordets rätta bemärkelse skulle man kunna säga att det betyder en rörelse för kvinnors jämställdhet med män. Men idag handlar det mer om en ideologi som innefattar allt arbete för jämställdhet mellan människor. Oavsett om du är man, kvinna, handikappad, invandrare, sexuell läggning, geografisk boendeort och så vidare.

Att idag som företag våga gå ut med att man är ett jämställt företag innebär inte bara att man står upp för dessa värderingar inom företaget/organisationen. Det innebär också att man är villig att bidra med desamma till samhället.

Det är just därför som Skatan PR vill vara med i arbetet inom jämställdhet. Vi vill arbeta med företag/organisationer som ser sitt varumärke som ett sätt att förändra.

 

Till utbildning/föreläsning

Ni visste precis hur ni ville ha det. Bilderna, texterna, filmerna och den virala succén efteråt.

Men så händer det något och ni står handfallna. Vad skulle ni göra nu? Köra på som ni tänkt eller lägga ner hela idén?

Skatans råd i det fallet är – gå tillbaka till er planering och se efter hur ni ska arbeta utifrån det scenario som uppstod nu. Om det är så att ni inte hade olika scenario inplanerade, ja då kanske ni behöver ta hjälp.

När jag arbetade inom journalistiken använde jag mig av en metod som heter line by line. Den är framtagen av Sveriges television och går ut på att man granskar varje ord och varje mening i en text eller ett manus. När journalister använder sig av det handlar det om att faktagranska. Att reportern får svara på varje liten detalj i arbetet och var faktan kommer ifrån och om den kan styrkas.

På Skatan PR använder vi oss av liknande metoder inspirerade av line by line. Då handlar det om att gå igenom en planering. Det kan handla om allt från intern kommunikation till ett stort släpp av ett varumärke.

I denna genomgång läggs det till olika scenarion beroende på innehållet.

Det behöver inte ta lång tid och när ni har lärt er metoderna för det så går det snabbt. Det viktiga är att veta hur man ska göra det. När ni väl har gjort det så kommer ni att spara tid på en eventuell omarbetning av hela arbetet om något oväntat skulle uppkomma.

Om ni har gjort detta så står ni väl förberedda och det är endast när man är strukturerad och välplanerad som man kan vara flexibel.

PS: Inom kort presenterar vi utbildningar på sidan.